Du är inte ensam
Dags för utredning eller? – Hjälp!
Varför ska man göra en utredning och hur vet man om det är rätt? Vem gör den, och förresten, vad är en utredning egentligen? Vad kan man förvänta sig inför och under en utredning och hur tar man sig vidare?
Ord som bar
Sorgen var tung. Jag kände mig ensam, trodde att ingen kunde förstå. Klumpen i bröstet växte.
Från skugga till ljus
Det var så hemskt att se min dotters lidande innan hon fick hjälp. Hon gick från att vara en glad ”vanlig” tjej, till att ha ångest varje dag.
Hitta tillbaka
Vi var på väg att gå sönder. Orden mellan oss var så hårda, tystnaden ännu värre. Två främlingar under samma tak. Jag undrade om vi var bortom räddning. Jga hade egentligen givit upp tror jag.
Halva hjärtat kvar
Jag trodde aldrig att vi skulle bli en av dem – de där paren som tappade bort varandra. Vi hade byggt ett liv tillsammans, skapat en familj. Men någonstans på vägen tappade vi bort varandra. Orden mellan oss blev kortare, tystnaden längre.
Det var svårt att veta om det var rätt val eller inte att börja medicinera
Det var svårt att veta om det var rätt val eller inte att börja medicinera. Vi var ganska tveksamma till att börja med. Vår spontana känsla var att det var fel att medicinera när vi inte visste vad resultatet skulle bli eller de långvariga effekterna.
När hälsa blev ohälsa
Det började med en vilja att må bättre. Att vara hälsosam. Att ta hand om min kropp. Jag läste på, uteslöt ”dåliga” livsmedel, räknade kalorier, tränade regelbundet. Folk berömde mig. ”Vilken disciplin du har!” ”Önskar att jag var lika duktig!”
Äntligen förstod vi
Vi hade länge undrat varför det blev så mycket bråk runt Vincent, både hemma och i skolan. Det hände alltid något, det var alltid rörigt och bråkigt. Redan som liten var han full av energi, ständigt på språng, och hans känslor svängde snabbt mellan glädje och frustration.
Fångad i spegeln
Det började oskyldigt. En kommentar här, en blick där. En bild på en perfekt kropp i flödet, en röst i bakhuvudet som sa: ”Du kan bättre.” Jag trodde att jag hade kontroll. Att jag bara skulle bli lite hälsosammare.
I skuggan av tystnaden
Jag såg det först i hennes ögon. Hur de tappade gnistan, blev matta, som om någon släckt en inre låga. Tallriken framför henne blev en fiende, varje måltid en kamp. ”Jag åt redan i skolan”, ”Jag är inte hungrig”, ”Bara lite sallad.” Små lögner, men jag visste.
Hopp och ljus i mörkret
Familjemottagningens grundare Amanda Hartman, berättar om föräldrar som kontaktar mottagningen i desperation efter att psykiatrin inte tar emot deras barn. Att få hjälp i tid och mötas av hög kompetens och en trygg och erfaren behandlare i tid är viktigt.
Faller
Det kom smygande, som skuggor i mig. Vardagen blev tung, varje steg tungt. Jag vaknade trött, som om natten inte räckte till. Dagarna var mörka. Jag var nästan aldrig glad. Inte som förut i alla fall.
Som att landa i en trygg famn
Att komma till familjemottagningen var som att landa i en trygg famn. Äntligen någon som lyssnade, som verkligen brydde sig, som tog sig tid att på riktigt utreda vad svårigheterna vi upplevde berodde på. Familjemottagningen har under hela tiden känts otroligt professionella.
Pusselbitarna föll på plats
Jag var 32 år när jag fick min ADHD-diagnos. Hela livet hade jag kämpat med saker som andra verkade klara utan problem – att hålla ordning, komma ihåg tider, få saker gjorda i tid. Jag kallades ”lat” i skolan, fast jag egentligen försökte så hårt att det ofta slutade med utmattning.
Familjemottagningen – en mottagning för alla
Amanda Hartmans dröm var att hjälpa barn och familjer. Nu är drömmen verklighet. Från en idé och vision i liten skala till den idag välfungerande, hemtrevliga och fullskaliga Familjemottagningen. En mottagning som är till för alla som behöver stöd, hjälp, samtal, både för barn, ungdomar, familjer, vuxna och par.