Att ta beslutet var det svåraste jag gjort. Inte för min skull, inte ens för hennes, utan för dem – våra barn. Hur förklarar man för ett barn att mamma och pappa inte ska bo ihop längre? Hur lindrar man en sorg man själv varit med och skapat?
Jag minns den första veckan utan dem. Jag visste att de var hos henne, att de var trygga, men det hjälpte inte mot saknaden.
Att vara pappa på halvtid känns aldrig helt. Jag lever för de dagar jag får ha dem, och längtar efter dem när jag inte har dem. Men jag vet att jag måste vara stark – för deras skull. För att de aldrig ska behöva tvivla på att de fortfarande har en hel familj, även om den ser annorlunda ut.
Samtalen vi fått här har hjälp, även om resultatet blev att vi gick ifrån varandra. Vi har ”gjort allt”, för oss och barnen, det känner jag, men det gick inte att hitta tillbaka. Idag har vi ändå en fungerande kommunikation runt barnen. Vi förstår varandra och varför vi hamnade här. Det var rätt beslut.