Till slut föreslog skolan en utredning. Jag var nervös – tänk om jag bara överdrev eller om själva utredningen skulle bidra till att Vincent kände sig ännu mera annorlunda? Jag ville inte att han skulle känna som att han var avvikande. Men under utredningen kände jag igen beskrivningarna: koncentrationssvårigheterna, impulsiviteten, utmaningarna med att planera och följa instruktioner. När vi fick beskedet att han hade ADHD kände jag en blandning av lättnad och sorg. Lättnad, för att vi äntligen förstod honom bättre. Sorg, för att jag önskade att han sluppit kämpa så länge utan rätt stöd. Jag vet att Vincent också kände som att det var en lättnad att få en förklaring till varför han hade haft det så kämpigt i skolan.
Efter utredningen fick vi strategier från psykologen, mera stöd i skolan och vi föräldrar fick hjälp med att se hur vi bäst kunde hjälpa Vincent hemma. Framför allt kunde jag möta honom med mer förståelse. Han var aldrig ”jobbig” – han var bara han, och han behövde få vara sig själv på sitt sätt. Och det räckte. Det räckte mer än väl. Det blir fortfarande stök och bråk, men nu har vi en större förståelse för varför, och det gör faktiskt stor skillnad, både för oss som föräldrar och, jag hoppas, också för Vincent.