Kläderna började hänga lösare, hennes skratt kom inte lika ofta. Jag försökte nå henne, men hon gled undan. Orden jag sa studsade mot en vägg av envishet och av rädsla. Jag ville skrika, gråta, skaka henne och säga att hon är perfekt som hon är.
Nätterna blev långa, fyllda av oro. Tankar som snurrade – Hur långt ska det gå? Kommer jag en dag att hitta henne livlös? Jag hatar sjukdomen.
Det har varit, och är, en lång kamp. Vi är inte ur det riktigt ännu. Ibland halkar hon tillbaka, men vi har det under kontroll och jag ser att vi är påväg ur detta helvete, som det verkligen varit.
På Familjemottagningen har vi fått hjälp, att med små steg hitta tillbaka till ett normalt ätande.