När jag började läsa om ADHD hos vuxna kände jag igen mig direkt. Utredningen var en känslomässig resa, men när jag till slut fick diagnosen kändes det som att pusselbitarna föll på plats. Det var inte mig det var ”fel” på – min hjärna fungerade bara annorlunda.
Med den insikten kom en enorm lättnad. Jag kunde släppa självanklagelserna och istället börja hitta strategier som faktiskt fungerade för mig. Jag fick rätt stöd, testade medicin och lärde mig att anpassa min vardag. Relationerna med mina närmaste förbättrades när jag kunde förklara varför jag var som jag var. Att min man fick vara med under utredningen var också hjälpsamt för honom.
Att få en diagnos som vuxen förändrade inte vem jag är, men det gav mig verktygen att förstå och acceptera mig själv – och det har gjort hela skillnaden.