Men snart blev siffrorna på vågen viktigare än allt annat. Varje måltid blev ett problem, varje tugga jag åt blev en känsla av att förlora. Hungern var först en fiende, sedan min bästa vän. En bekräftelse på att jag var stark nog att säga nej. Jag ljög för alla – för mamma, för vänner, för mig själv. ”Jag åt redan.” ”Jag mår bra.” ”Jag har bara mycket i skolan.”
Att spegelbilden aldrig var smal nog, aldrig bra nog.
Jag var fångad av ätstörningen, som vi började kalla för ”monstret”. Och ändå var den min trygghet, min identitet. Vem var jag utan den?
En dag såg jag mamma gråta. Jag såg skräcken i hennes ögon. Jag ville inte förlora henne. Jag ville inte förlora mig själv.
Det var då jag insåg att jag inte levde. Och jag visste att om jag inte släppte taget om sjukdomen, skulle den aldrig släppa taget om mig.
Så jag tog ett första steg. Bad om hjälp.