Maria, mamma till Karl 15 år, beskriver sin upplevelse av medicinering:
Det var svårt att veta om det var rätt val eller inte att börja medicinera. Vi var ganska tveksamma till att börja med. Vår spontana känsla var att det var fel att medicinera när vi inte visste vad resultatet skulle bli eller de långvariga effekterna.
Tiden innan vi tog beslut om att medicinera var ganska rörig. Många samtal om att det inte funkade med lärare, rektor och andra föräldrar. Det var efter ett samtal med rektorn på skolan som vi landade i att vi kanske skulle lägga våra tvivel på hyllan och utgå mer från sonens utmaningar och om medicinering faktiskt skulle kunna hjälpa honom med hans utmaningar i klassrummet och i samspelet med andra barn.
Första tiden var ganska jobbig. När upptrappningen var klar och vi hade hittat rätt nivåer blev det bättre men inte helt bra. Vi körde på med medicinen under lite drygt ett år. Han tyckte själv att medicinen gjorde det lättare i skolan. Även personalen märkte förändringar men det var inte helt bra ändå.
Efter ett år ungefär tog vi beslut tillsammans med hans läkare om att testa ett annat preparat. Det fungerade mycket bättre. Det glada och spralliga kom tillbaka, magontet minskade även om det fortfarande finns där. Speciellt efter lov då han inte ätit någon medicin. Jag har vid flera tillfällen frågat om han känner att medicinen hjälper och om han vill fortsätta. Han vill fortsätta och känner att det hjälper honom att koncentrera sig i skolan. Det som har varit positivt har varit att han själv känner att det gör skillnad. Att det blir en effekt och att det är till en hjälp. Det svåra var att hitta rätt, att känna att vi skulle fortsätta när det inte kändes helt bra. Att orka/våga ge det tid och även inse att vi kanske måste testa något annat preparat.
Så här i efterhand tycker jag att vi gjorde fel som inte övervägde medicinsk behandling från start. Det kändes läskigt och konsekvenserna enorma. Självklart skall andra insatser in först och även ske parallellt. Vi hade svårt att se bortom att det inte var vi som föräldrar som skulle leva med ADHD, utan det var vårt barn som kanske skulle kunna få en drägligare tillvaro med en medicinsk behandling. Tänk igenom beslutet noga och tänk in fler parametrar än oron. Ge inte heller upp bara för att det första ni testar inte fungerar. Våga låt det gå ett tag innan ni testar något nytt. Det tar tid och det finns andra preparat som kanske funkar bättre. Ju äldre barnet är desto mer delaktig kan han eller hon vara i att beskriva hur det känns, vilket såklart underlättar.”