Men snart blev det aldrig nog. Träningen gick från glädje till plikt. Maten blev siffror, regler, förbud. Jag var rädd – rädd för olja, för socker, för en vilodag. Rädd för att tappa kontrollen. Om jag missade ett träningspass kändes det som att jag förlorade mig själv.
Jag sa nej till middagar med vänner, nej till spontana fikastunder. Jag hade inte tid. Eller snarare – jag vågade inte. Det var som om min identitet var inristad i mina rutiner, och om jag avvek skulle allt rasa.
Men min kropp skrek. Trötthet som aldrig försvann. Muskler som värkte. Mensen som försvann. Huden som blev tunn, ögonen matta. Ändå fortsatte jag, för vad var jag om jag inte var den hälsosamma, den duktiga?
Och att ta sig ur en bur man själv byggt är det svåraste av allt. Jag förstår nu att jag inte haft kontroll, att jag varit väldigt sjuk. Nu, efter den här tiden, känner jag att jag är jag igen. Jag har kommit tillbaka. Det har varit svårt, men just nu känns det bra att vara jag.